Centerliberalerna

Fellow liberaler... Mount up! Debatten om att slå samman C och FP är här. Igen.

Jag har blivit pingad av Adam Cwejman med anledning av det senaste numret av Liberal Debatt, där frågan avhandlas, och efter att ha läst Hanna Wagenius inlägg i debatten bestämde jag mig för att komma med några osammanhängande synpunkter.

Låt mig först säga att en av de första motionerna jag skrev när jag gick med i CUF gick ut på att man borde bilda ett liberalt och ett konservativt parti ur de fyra allianspartiernas aska. Jag tror inte att liberalismen tjänar på att gå i vänsterradikalernas fälla och sönderdelas i allt mindre, mer renläriga celler som ägnar mer tid åt att bekämpa varandra än de verkliga motståndarna.

Också ur ett strategiskt perspektiv verkar det, som Johan Ingerö varit inne på, som det finns ett borgerligt parti för mycket. Om jag var Gud hade jag, på den åttonde dagen, knappast skapat fyra borgerliga partier. Tre hade räckt. Sen hade jag använt tiden jag sparat åt att dricka GT på stranden.

Anyway...

Det finns egentligen inga enorma politiska hinder för en sammanslagning. Skillnaden mellan C och FP är antagligen mindre än den inom respektive parti. Jag tycker i och för sig att FP i stor utsträckning består av ett gäng populistiska frimicklare utan ryggrad, men jag kan förstå de folkpartister som tycker att centerpartister i skrämmande hög utsträckning verkar vara lantisar med storstadskomplex som bara försöker roffa så mycket skattepengar som möjligt till den lokala bygden.

Det finns idioter i båda partierna, och jag tror inte att andelen är högre i det ena jämfört med det andra. Dessutom finns det ju, tro det eller ej, bra människor i båda partierna.

Och hur löser man problemen med idioternas inflytande? Well, antagligen behöver vi gå mot ett mer personbaserat system där man röstar på den enskilde kandidatens agenda, snarare än att försöka pressa samman tiotusentals partimedlemmars åsikter in i ett enda partiprogram. Men det är ett problem som inte har någonting att göra med huruvida C och FP bör slås ihop eller ej.

Alltså, moving on...

Som jag ser det finns det då främst två hinder för en sammanslagning. Primo, det finns maktpolitiska hinder. I två partier finns det två partiledare, två partisekreterare, två ekonomisk-politiska talespersoner och så vidare. Många människor riskerar sina snoffsiga titlar om partierna skulle slås ihop, och de kommer således att motsätta sig en sammanslagning. Det här är ett praktiskt hinder som riskerar att ge falangstrider, men det säger egentligen väldigt lite om huruvida det vore önskvärt att slå ihop partierna eller ej.

Secundo, det jag, likt Per Ankersjö, oroar mig mest för är skillnaderna i partikultur. Som jag skriver i mitt referat av Ingerö som jag länkade till ovan så är Folkpartiet demokrater medan vi i Centerpartiet är republikaner (även om många inte skulle vilja erkänna det). Vi ser helt enkelt olika på hur politik bör bedrivas. Jan Björklund vill förbjuda skolor från att ha skolstyrelser med elevmajoritet. Jag tycker att det är beslut som borde fattas på lägre nivå och att olika system ska få konkurrera om elevers/kunders/väljares gunst. Jan Björklund är kommandoliberal. Jag är federalist.

I LUF blir den som förlorar en ordförandestrid utfryst. I CUF blir hon vice ordförande.

Men å andra sidan vill många centerpartister tvinga fram one-size-fits-all-lösningar på många områden samtidigt som folkpartiet är något mer resonliga på andra. Och i Centerpartiet saknas i mångt och mycket den sympatiska kultur som skiljer CUF från LUF. Kanske skulle man, trots allt, kunna enas i en rätt ryckig, inkonsekvent och skoningslös liberal organisation som lite godtyckligt ibland kritiserar sossarna/moderaterna (vad är förresten skillnaden mellan de partierna?) för att inte sänka skatten tillräckligt och ibland kritiserar dem för att inte "göra tillräckligt" på kvoteringsfronten.

Men på vilket sätt skulle ett sådant parti vara ett meningsfullt steg framåt för liberalismen som politisk kraft?

Jag bryr mig i ärlighetens namn inte så mycket om huruvida vi har C och FP eller Centerliberalerna. Det stora problemet för partierna, och för liberalismen, är att det idag saknas en tydlig frihetlig kraft som faktiskt vågar föra en bred liberal politik. Det är för otydligt, fegt och intetsägande. För intellektuellt ohederligt och slappt. Det är det egentliga problemet.

Se också DN, SvD, SvD2, Adam & Magnus och Källström.

Uppdatering
Adam Cwejman har gjort mig uppmärksam på att mitt påstående om att LUF har en hårdare internkultur än CUF kanske inte stämmer lika väl som det gjorde för några år sedan. I det senaste ordförandevalet blev nämligen förloraren just vice ordförande. Cwejman konstaterar att han arbetat för komma till rätta med den osympatiska kultur som alltså verkar ha varit mer framträdande förr. Kul att höra, samtidigt som jag ber om ursäkt för mina lite väl breda penseldrag!